linneuniversitetet

Rekrytera eller välja? Linnéuniversitetet tar avsked av den kollegiala modellen

En central aspekt av kollegialitet är att välja sina ledare. Det är också en central aspekt av professionalism. Professionella grupper som förlorar ledningspositionerna i sina organisationer förlorar snabbt makten över sitt eget arbete. De förlorar alltså sin autonomi.

Därför har det efter autonomireformen varit en mycket viktig fråga för oss i Professionsförbundet att bevaka lärares och forskares rätt att välja sina rektorer, vicerektorer, dekaner och prefekter. Den rätten har gradvis börjat gå förlorad på många lärosäten i landet. Skillnaden mellan val och att överordnad chef utser är en stor skillnad. Det är en skillnad mellan förtroendeuppdrag och att vara anställd chef i linjen. Det är en skillnad mellan att representera sina kollegor eller att ansvara inför den överordnade som utsetts. Det är, kort uttryckt, en skillnad mellan kollegialitet och linjeorganisation. Inte minst är detta viktigt för de områdesnämnder, fakultetsnämnder och institutionsstyrelser som dessa befattningshavare leder.

Nu har det tråkiga beskedet kommit att Linnéuniversitetet överger den kollegiala modellen. Dekanerna ska rekryteras, inte väljas.

Länk till rekryteringsannons: https://medarbetare.lnu.se/social/groups/linneuniversitetets-nyhetsbrev/posts/95295 
Lönk till sida med information om rekrytering av dekaner och prodekaner: https://medarbetare.lnu.se/medarbetare/organisation/universitetsledningen/dekanrekrytering-2020/

Man får alltså i fortsättningen söka jobbet som dekan och utlysningen går ut både internt och externt. I slutändan utser rektor dekanen. Det torde vara självklart, att den dekan som rekryteras utifrån av rektor inte, i sin roll som ordförande för nämnd eller annars, kommer att representera sina kollegor. Linné går alltså i bräschen för den fortsatta avkollegialiseringen av svenska lärosäten.

Andra lärosäten, som Malmö universitet, har i stället inlett en rekollegialisering. Men det tar tid och är mödosamt att montera upp det som aldrig har funnits eller som oöverlagt rivits ned. Vid Uppsala, Stockholms och Lunds universitet har man i stället i stort sett hållit fast vid den kollegiala modellen. Det är inte givet vilken modell som är mest framgångsrik, den som ger all makt åt rektor eller den som bevarar lärares och forskares autonomi. Inte minst kan man fråga sig, om de kollegialt styrda universiteten eller de där rektor är VD kommer att vara mest attraktiva för lärare, forskare och studenter? Det är en empirisk fråga. Vi får vänta och se och det får man också göra på Linnéuniversitetet.

Ylva Hasselberg