remiss

Remissvar på Strut-utredningens betänkande

REMISSVARU2019/0034/UH
2019-03-29

En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan (SOU 2019:6)

Professionsförbundet lyder inte under regeringen och hör heller inte till de organisationer som enligt departementets remisslista (U2019/00304/UH) inbjudits att lämna synpunkter.Likväl tar vi oss friheten att i denna form redovisa vår uppfattning.

Betänkandet utgör som helhet något ovanligt i svensk forsknings- och högskolepolitik, nämligen ett försök att ta ett helhetsgrepp om forskning och utbildning. Vi välkomnar ansatsen att försöka genom politiska reformer återskapa en typ av universitet/högskola där det fanns en organisk samhörighet mellan utbildning och forskning. Det är ett ambitiöst försök. Våra kritiska synpunkter är huvudsakligen av två slag. 1. Dels vill vi kritisera avsaknaden av skarpa förslag på flera viktiga punkter. 2. Dels vill vi peka på vissa inbyggda målkonflikter som kan leda till oförutsedda konsekvenser av utredningens förslag.

Förslag om lagstöd för akademisk frihet och kollegiala beslutsformer

Vi vill ge vårt helhjärtade stöd till utredningens förslag om att utreda återinförandet av lagstödet för kollegialt sammansatta beslutsorgan samt införa reglering av lärarbefattningar vid lärosätena så att de normalt sett omfattar både undervisning och forskning. Vi delar utredningens uppfattning att dessa regleringar är väsentliga förutsättningar för att någon akademisk frihet ska förekomma i praktiken. Vi tolkar det som att utredningen har insett vikten av att balansera: att stärka lärosätenas ledningar och ge dem utökat manöverutrymme för strategiskt tänkande, samtidigt som man stärker professionen och det kunskapsgrundade beslutsfattandet vad gäller undervisning och forskning.

Icke desto mindre är alla förslag som utredningen lägger på detta område förslag till vidare utredning. Vi vill påminna om att svensk lag fram till 2011 innefattade en reglering av kollegiala beslutsorgan inom ramen för högskoleförordningen (SFS 1993:100, kap. 3). Detta innebär att behovet av att utreda lagreglering av kollegialt inflytande vid svenska lärosäten enligt vår uppfattning inte är så stort. En fungerande reglering av frågan fanns på plats fram till helt nyligen och det bör inte möta några hinder att återinföra den.

Avsaknaden av skarpa förslag när det gäller regleringen av den akademiska friheten innebär en påtaglig risk att betänkandets kloka överväganden stannar vid att vara just kloka överväganden. Vi vill därvidlag betona att det lyckosamma genomförandet av utredningens skarpa förslag om kontraktsmässig reglering av varje lärosätens uppdrag, gemensamma utbildnings- och forskningspropositioner vart fjärde år, ett enda anslag, etc., vilar på att även förslagen om att stärka skyddet för den akademiska friheten verkligen genomförs.

Vi välkomnar förslaget att öka andelen direktfinansiering av lärosätenas forskning. På det sättet minskas inte bara den arbetstid som behöver läggas ner på att utforma och bedöma ansökningar om medel för enstaka projekt. Det kommer också att minska den tendens till försiktighet i fråga om frågeställningar och metodik i forskningen, som följer av att forskningsråd och sektorsorgan är ytterst bestämmande.

Några i förslaget inbyggda målkonflikter

Vi förstår utredningens övergripande syfte att skapa utrymme för viss differentiering inom sektorn, så att inte alla ”springer på samma bollar”. På så sätt menar utredningen att ett litet högskolesystem som Sveriges kan få utrymme för specialisering, smalare utbildningar och mer riktade satsningar på vissa forskningsområden. Ett viktigt påpekade är att strategiskt tänkande på ledningsnivå förutsätter att strategier kan omsättas i praktik, d v s att inte fakulteter, institutioner och enskilda har andra mål för sitt agerande. I praktiken uppstår alltså en målkonflikt mellan strävan efter att realisera akademisk frihet och strävan efter att öka utrymme för strategiskt handlande på lärosätesnivå. Denna konflikt har utredningen inte adresserat eftersom den – i linje med autonomireformen – stannar vid lärosätets yttre väggar. Icke desto mindre kommer utredningens förslag, om de realiseras, att få betydelse också för universitets interna angelägenheter.

Ett system som bygger på kontraktsrättsligt utformade överenskommelser mellan regering och lärosäte försätter rektorer och styrelser i en konfliktskapande mellanställning. Å ena sidan förväntas lärosätena uppfylla vad deras ledningar tvingas komma överens om i direkta förhandlingar med regeringen. Å andra sidan kommer dessa behöva hantera lärarnas och forskarnas bedömningar av vad som är förenligt med högskolelagen 1 kap, 4 §. Där stadgas att ”verksamheten ska avpassas så att en hög kvalitet nås i utbildningen och forskningen. De tillgängliga resurserna ska utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten” samt förutsätts det att ”kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna.” Vi bedömer att det vore bättre att avstå från att införa en sådan nyordning och även fortsättningsvis förlita sig på det generellt utformade systemet med högskolelag, högskoleförordning, budgetposter och regleringsbrev. Erfarenheterna från Danmark av en liknande kontraktsmässig reglering är att den har tenderat att öka ekonomistyrningen av universiteten, dvs graden av new public management som styrform har ökat.

Ett förslag som skulle ha behövt analyseras vidare med grund i universitetets interna organisation är förslaget om ett enat anslag för utbildning och forskning. Om detta förslag genomförs kan varje universitetsstyrelse i sin verksamhetsplan välja att fördela medel utan hänsyn till uppdelningen mellan utbildning och forskning. Det är visserligen sant att anslagsfördelningen oftast tar hänsyn till de beräkningsgrunder departementet använder sig av – här de s.k. ”ramarna” för forskning och utbildning. Men det är också sant att lärosätena i allmänhet är disciplinärt organiserade och att fördelningen mellan utbildning och forskning i dagsläget är helt olika på de olika vetenskapsområdena. I Uppsala studerar exempelvis 70 % av alla studenter inom vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap. Medicinsk fakultet har i stället få studenter i förhållande till forskningsandelen. Det får följden att en upplösning av gränsen mellan utbildningsanslaget och forskningsanslaget också är en möjlighet till (eller risk för) omfördelning mellan vetenskapsområdena. Särskilt gäller det i sammanhang med borttagandet av de s. k. ”prislapparna” på olika utbildningar – vilket förslag vi för övrigt applåderar.

Ytterligare en målkonflikt rör förhållandet mellan vetenskap och politik. Autonomireformen innebar att staten delvis abdikerade från den direkta styrningen av lärosätena. Dessa ska numera styra sig själva. Halten vid lärosätets yttre väggar är ju en direkt konsekvens av autonomireformen. I linje med denna abdikation föreslår nu utredningen en ”opolitisk” analysenhet inom ramen för UKÄ för att ta fram underlag till de fyraåriga kontrakten mellan regeringen och lärosätena.  Vi menar att det är illusoriskt att tänka sig en analysfunktion som är ”opolitisk”. Inrättandet av en sådan utanför regeringskansliet inbjuder till en svårgenomskådlig lobbyism. Den skenbara opartiskhet som vidlåder olika mått och mätmetoder skulle ännu lättare än för närvarande komma att läggas i händerna på olika särintressen. Från synpunkten av önskvärd universitetspolitisk transparens är det bättre att stärka regeringskansliets förmåga att på ett genomskådligt sätt redovisa hur olika idéer och intressen vägs mot varandra. Från en demokratisk ståndpunkt är detta också att föredra.

Professionsförbundet
Styrelsen