sou_2019_6

Styrningen av universiteten

Den 1 februari kom så äntligen styr- och resursutredningens betänkande (SOU 2019:6 En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan). Universitetssverige har väntat på det. Ända sedan utredningens första modellförslag presenterades för ett år sedan har det stått klart att förslagen skulle komma att bli radikala. Tidigt aviserade man intentionen att bryta upp den under hela efterkrigstiden rådande uppdelningen mellan ett anslag för utbildning och ett för forskning.

Betänkandet har tagit ett helhetsgrepp om frågan om hur universitet och högskolor ska styras. Utredningen spänner över såväl den politiska processen att styra ett universitet som över hur anslaget ska konstrueras och verksamheterna utvärderas. Dessutom har utredningen tagit den viktiga frågan om akademisk frihet på allvar. Det finns förslag om att utreda en ytterligare författningsmässig reglering av den akademiska friheten, genom förändringar i högskolelagen.

Utredningen föreslår ”att lärosäten och staten som huvudman ska främja och värna akademisk frihet, som en förutsättning för forskning och utbildning på vetenskaplig grund samt för lärosätenas roll som en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhället; lärosätenas och den enskilda lärarens frihet i utbildningens utformning; lärares och forskares möjlighet till deltagande i beslut och beredning av frågor som rör forskning och utbildning; och att det normalt ska ingå både utbildning och forskning i tillsvidareanställda vetenskapligt kompetenta lärares arbetsuppgifter.” (s. 157)

Det är i grund och botten ett tydligare stöd för universitetet som självständig kritisk kraft i samhället som föreslås. Ett universitet där professorer och lektorer arbetar med både undervisning och forskning – eftersom det råder ett organiskt samband mellan dessa två, och där universitetsledningarnas makt på ett hälsosamt sätt balanseras av starka kollegiala organ och institutioner. Förslagen är inte skarpa utan kommer att kräva vidare utredning. Vi hoppas att regeringen tar allvarligt på dem och att arbetet med att göra verklighet av dem snarast vidtar.

Förslagen till resursfördelnings- och styrningsmodell är lika radikala. Borta är den ekonomistiska tanken om kvantitativa prestationer som grund för hela systemet. Eftersom utredningen vill slå samman anslagen för utbildning och forskning introduceras termen ”ram” för att kunna diskutera beräkningsgrunderna för forskningsdelen respektive utbildningsdelen av anslaget. Utredningen föreslår en ”utbildningsram” som bygger på antal helårsstudenter och där incitamentet att pressa igenom studenterna fortfast möjligt försvinner, till fördel för kvalitet i utbildningen och långsiktighet i planeringen. Utredningen föreslår också att medel flyttas från de externa finansiärerna av forskning till det direkta statsanslaget, så att på åtta års sikt hälften av forskningsfinansieringen går direkt, utan att delas ut i konkurrens. Även detta förslag är ägnat att främja långsiktig kunskapsuppbyggnad utan hänsyn till riktade utlysningar och olika strategier från forskningsfinansiärernas sida.  Att utbildningsramens storlek ska påverka forskningsramen är följdriktigt. Att dessa reformer ska åtföljas av en samlad proposition för utbildning och forskning vart fjärde år så att högre utbildning och forskning de facto blir ett politikområde förefaller i sammanhanget konsekvent och genomtänkt.

Men sedan är det detta med ett samlat anslagsom ska möjliggöra profilering för varje lärosäte. Här är vi fortfarande många som är osäkra på vad det kommer att innebära. De kloka orden om att utbildning och forskning ska följas åt, åtföljs alltså av ett förslag om att det ska bli möjligt att disponera det enda anslaget som varje lärosäte finner det rimligt. En första fråga i detta sammanhang är om det inte är sannolikt att detta kommer att leda till viss differentiering inom sektorn? Utredningen antyder att en sådan differentiering är välkommen, att ett problem tidigare har varit att alltför många sprungit på samma bollar. Men risken är väl ändå här att den historiskt betingade strukturen kommer att spela ganska stor roll för vilka val olika lärosäten gör, och att dessa val på många håll kommer att cementera rådande strukturer – bland annat när det gäller att hålla i sär utbildning och forskning. Personligen skulle jag bli förvånad om det inte blev så.

Sedan finns det en andra aspekt av ett samlat anslag jag gärna vill lyfta fram. Det är de mycket stora områdesmässiga skillnaderna mellan förhållandet mellan utbildning och forskning. Utbildningsanslaget fördelar sig i nuläget inte jämnt mellan humaniora och samhällsvetenskap, naturvetenskap och teknik samt medicin. Vid Uppsala universitet finns 70 % av de totala studenterna på området för samhällsvetenskap och humaniora. Om anslaget rent tekniskt blir ett öppnar detta också för omfördelning mellan vetenskapsområdena. Man skulle rent hypotetiskt kunna tänka sig en omfördelning från grundutbildning inom humaniora och samhällsvetenskap till forskning i teknikvetenskap eller medicin. Eller precis tvärtom. Denna fråga har utredningen inte belyst och det av naturliga skäl eftersom betänkandets resonemang rör sig på lärosätesnivå. Det blir en fråga om vilka intressen – inom universitet samt i det omgivande samhället – som kommer att diktera villkoren för fördelningen av medel till undervisning och forskning på olika områden, när staten inte längre bestämmer proportionerna.

Ylva Hasselberg