mau

Vad tror du att det hände sen? Rekollegialisering av Malmö universitet

I en vid det här laget klassisk c-uppsats i statsvetenskap analyserade Elin Sundberg 2014 konsekvenserna av autonomireformen vid svenska universitet och högskolor.[1] Det var frågan om hur det gick med de kollegialt sammansatta organen, de lagstadgade fakultetsnämnderna, efter 1 januari 2011 som intresserade henne mest. Fick de kollegiala organen fortsätta att, i enlighet med den gamla högskoleförordningen, fatta de beslut som gällde undervisning och forskning? Eller flyttade dessa beslut till chefer i linjen?

Hennes resultat var tydliga och för många av oss ganska förfärande. På de flesta håll i landet hade valda lärarrepresentanter i kollegiala styrelser och nämnder allt mindre att säga till om 2013 i jämförelse med situationen 2010. På några ställen hade avkollegialiseringen gått långsamt eller inte alls, framför allt i Lund, Stockholm och Uppsala – samt överraskande nog i Örebro. På andra ställen hade den gått mycket fort. Malmö högskola – nuvarande Malmö universitet – var nästan sämst i klassen. Från att ha all makt över grundutbildningen och mycket stor makt över forskarutbildningen hade fakulteterna i Malmö berövats rätten att besluta över minsta kursplan. Alla dessa beslut befann sig 2013 hos chefer i linjen.

Vad skulle då hända om man gjorde samma undersökning i dag? Glädjande nog skulle Sundberg ha fått ett annat resultat gällande Malmö universitet. Den 21 september fattade universitetsstyrelsen vid Malmö universitet beslut om en ny arbetsordning, som nästan fullkomligt restaurerar fakultetsstyrelserna. De valda kollegorna ska enligt den nya ordningen vara hälften av ledamöterna och dessa organ ska få tillbaka sina beslutsbefogenheter när det gäller ekonomi, verksamhetsplan, organisation samt i de flesta frågor på grundutbildning och forskarutbildning! Det som saknas när det gäller beslutsbefogenheter av vikt är framför allt makt över anställning och anställningsförfarandet. Det är en viktig fråga; vi har sett i Macchiarinifallet att det är farligt att lämna anställningsfrågor till instanser som mest bryr sig om stjärnglans och intjäningsförmåga. Det saknas också en tydlig majoritet av valda kollegor  — även om majoriteten i fakultetsstyrelserna ska utgöras av ”vetenskapligt eller konstnärligt kompetenta ledamöter”. Den nuvarande högskoleförordningens gummiformulering får alltså fortsätta att råda.

Trots detta måste man nog säga att det som i det tysta sker i Malmö är en liten revolution. Det är intressant att fråga sig vad detta beror på. Kan det vara så att besluten blir bättre, mer legitima och i högre utsträckning grundade på vetenskapliga normer och beprövad erfarenhet, när beslutsorganen är kollegiala? Kan det till och med vara så att det inte riktigt fungerade att ha alla beslutsbefogenheter i linjen?

Den sista och viktigaste frågan är förstås om fler lärosäten kommer att följa Malmö universitet i spåren? Och i så fall vilka? Vem kunde ha trott att landets nyaste universitet skulle gå i bräschen! Det är förstås lite förvånande, men ibland är det roligt att bli överraskad.

Ylva Hasselberg

[1] Undersökningen omfattade följande lärosäten: Uppsala universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Örebro universitet, Luleå tekniska högskola, Högskolan Dalarna, Södertörns högskola, Malmö högskola, Linnéuniversitetet.