stark_rav2

Recension av ”Stark som en räv”

Macchiarini-affären var ingen isolerad händelse – att Macchiarini överhuvudtaget rekryterades till KI är resultatet av ett systemfel. Det är huvudbudskapet i Östgötateaterns fars ”Stark som en räv”, vars handling inte rör Macchiarini-affären i sig, utan det system som gör det möjligt att ’direktrekrytera’ så kallade ’excellenta forskare’ – utan att dessas meriter nagelfarits i traditionell sakkunniggranskning.

I epilogen av ”Stark som en räv” beskrivs den nya högskolelag som antogs 1 januari 2011 som ”den största avdemokratisering, avprofessionalisering och inskränkning av meritokratin som någonsin genomförts på Sveriges universitet sedan 1527”. Men hur kan innehållet i och konsekvenserna av något så föga publikfriande som en ny högskolelag göras begripligt, för gemene man, för universitetens lärare, forskare och studenter och sist men inte minst för ansvariga politiker? Pjäsförfattaren Ylva Lööf försökte, efter att under många år arbetat som föreläsare vid KI och redan innan högskolereformen upprörts över det svaga kollegiala inflytandet vid detta lärosäte. I ett par debattartiklar publicerade 2008 kritiserade hon det lagförslag som då var i stöpsleven och framhöll att den föreslagna möjligheten att runda sakkunniggranskningen skulle öppna dörrarna för okontrollerbar nepotism samt uppmanade dåvarande högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg att stoppa förslaget.

När den politiska reaktionen uteblev tog Lööf pjäsförfattandet till sin hjälp. Den första versionen av farsen såg dagens ljus 2009 – ett år innan kirurgen Paulo Macchiarini anställdes vid KI. Teatersveriges intresse för att sätta upp den var dock ljummet, men när Macchiarini-affären briserade fick texten ny aktualitet. Med hjälp av Marika Lagerkrantz som påtryckare och regissör kom den att sättas upp i bearbetad version vid Östgötateatern under hösten 2017, som presenterar den enligt följande:

”Vi är hemma hos rektorn för Kungliga medicinska institutet, där en stor skandal rullas upp med morgontidningen. Han upptäcker snabbt att han själv står i skandalens mittpunkt.” …  ”Med en vass träffsäkerhet utvecklas historien med en allt tydligare parallell till verklighetens Macchiarini-affär”.

Efter SVT och journalisten Bosse Lindquists dokumentär, efter KIs rektors och styrelseordförandes avgång och efter att Macchiarini fällts för forskningsfusk, är det då fortfarande relevant med en fars vars udd riktas mot detta händelseförlopp? I allra högsta grad, den riktar ljuset mot är att det system som möjliggjorde Macchiarinis framfart faktiskt finns kvar; det är fortfarande möjligt för universitet och högskolor att kryssa runt sakkunnigförfarandet och rekrytera på lösa grunder.

Den direkta handlingen utspelar sig till största delen hemma hos Peter Widell, rektor för ’Kungliga medicinska institutet’, som dagen efter en fest med inflytelserika kollegor och med ett rektorsval stundande – där han förutsätter att bli omvald –  i landets största morgontidning finner sig utpekad som besatt av makt. En rektor som hellre själv rekryterar personer med finare ”kontaktytor” än de som de sakkunniga föreslagit. Till nyskriven musik av Caroline af Ugglas, och genom att låta rollfigurerna hustrun, svågern, barndomsvännen, journalisten och svärmodern representera olika reaktioner på maktfullkomligheten så lyfts en rad olika aspekter fram. Det fallerande systemet, medberoendet och de favörer som de som genomskådat spelet trots allt har så svårt att avstå ifrån. Mycket sägs i undertexterna, replikerna är vassa, publiken skrattar högt men tystnar när eftertexten rullar. En rektor väljs om och en viss kirurg direktrekryteras.

Alexandra Waluszewski