Patrik_Hall2

Patrik Hall kommenterar Per Molanders ESO-rapport

Av Patrik Hall
Professor i statsvetenskap vid Malmö högskola

”Jag tror faktiskt aldrig jag hört en sådan avklädning av de idéer och marknadsliberala doktriner som i årtionden väglett svensk politik.” Så säger Göran Greider i ingressen till sin ETC-artikel ”Benådade ögonblick av fri sikt” (5 april), och sedan höjer han tonläget ännu mer. Per Molanders ESO-rapport ”Dags för omprövning” (2017:1) är ett historiskt ögonblick av samma dignitet som Olof Palmes ”Därför är jag demokratisk socialist”-tal.

Även om detta är en smula överdrivet så går det inte att förneka att Per Molander skrivit en smått revolutionär rapport på sin torra byråkratiprosa. Hans Lindblad, ESO:s ordförande, höll också en närmast chockad inledning till seminariet där rapporten presenterades (seminariet kan ses på SVT Play, https://www.svtplay.se/video/12953308/svt-forum/svt-forum-24-mar-09-00-1?start=auto&tab=senaste). Att Stefan Fölster och en moderat politiker, båda arga som bin, hade bjudits in som kommentatorer av ESO ger nästan känslan av att ESO:s ledning ville se rapporten sågad. Mycket riktigt är mottagandet av rapporten synnerligen politiserat – aktörer på vänsterkanten hyllar den och aktörer på högerkanten sablar ner den. Aktörerna i mitten, det vill säga majoriteten, säger ingenting alls.

Vad är det då som skapar denna polarisering och Greiders känsla av historiskt ögonblick? Det är förstås de långtgående policyrekommendationerna. Molander föreslår:

–att skolan återförstatligas och att det fria skolvalet läggs ner, eftersom resultaten har blivit sämre samtidigt som konkurrensen mellan skolor leder till betygsinflation, segregering och selektering av elever. Den svenska normalkommunen har inga möjligheter att vidmakthålla en högkvalitativ skola

–att landstingen själva ska få välja om de vill ha vårdval – även vårdvalet tenderar att leda till selektering och sätter dessutom den kommunala självstyrelsen ur spel

–att assistansersättningen upphandlas då nuvarande system leder till okontrollerad kostnadsutveckling

–att PPM-valet skrotas eftersom nästan inga gör några aktiva val samtidigt som oseriösa aktörer utnyttjar systemet till att ha höga avgifter (”Systemet framstår i sin helhet närmast som ett branschstöd till bank- och finanssektorn”, s 229)

–att ersättningsnivån i socialförsäkringen återställs så att den lever upp till inkomstbortfallsprincipen

Det är svårt att hålla sig forskningsmässigt neutral till dessa slutsatser. När nationalekonomen Henrik Jordahl vid Institutet för näringslivsforskning skarpt kritiserar det vinklade sätt som han menar leder Molander till dessa slutsatser, nämligen att Molander bara väljer forskning som passar policyrekommendationerna, så gör samtidigt Jordahl samma fel – han väljer enbart forskning som passar för motsatta slutsatser. Politiken står helt enkelt ovan forskningen i dessa frågor.

Samtidigt avstår Molander helt från att diskutera politiska logiker i sin rapport. Molander utgår i stället ifrån vad som ska vara privata respektive offentliga åtaganden utifrån den rationalistiska teorin om marknadsmisslyckanden. Dessa teoretiska utgångspunkter leder till ovanstående slutsatser. Exempelvis innebär en fri skolmarknad incitament att konkurrera med höga betyg samt aktiva försök att välja bort sämre elever. Och schablonersättningen till assistansbolagen innebär att producenter som pressar sina priser får mellanskillnaden i vinst. Som statsvetare hade jag inte haft dessa icke-politiska utgångspunkter, men jag förstår Molanders poäng – han vill tillbakavisa public choice-ekonomerna på deras hemmaplan. En av public choice-teorins dogmer är att offentliga byråkratier saknar incitament till kostnadskontroll och effektivisering. Vad Molander visar här är att skattefinansierade företag kan anklagas för precis samma sak. Det är snyggt gjort och jag instämmer också nästan helt i hans slutsatser (dock är jag rädd att staten saknar kompetens att bli huvudman för skolan). Privatiseringen av vinster och socialiseringen av kostnader sticker i ögonen och är enligt min mening en stark grogrund för populism och systemmissnöje. Ur professionssynpunkt leder systemet med vinst, konkurrens och prispress vidare till degradering och urholkning av det offentliga etoset.

Molander försöker dock greppa över väldigt mycket i sin rapport och på området statlig styrning är rapporten som svagast. Han diskuterar tillitsbaserad styrning och den kritik mot granskningssamhället som växt fram, inte minst till följd av den resultatstyrning som han själv är en av arkitekterna bakom. Molander konstaterar helt riktigt att rop på mer granskning egentligen inte löser problem utan mer handlar om symptomlindring. Men han är inte särskilt klar över vad som egentligen bör göras.

Enligt min mening missar rapporten helt konsekvenserna av den omfattande delegering som lett till att den centrala, statliga nivån dels har blivit mer och mer sysselsatt med tämligen tandlös granskning och analys (nästan alla större missförhållanden avslöjas fortfarande av media!), dels ägnar sig åt att hjälpa det underbemannade Regeringskansliet med att utforma ny politik i stället för att hjälpa underliggande nivåer, medan de stora styrningskonflikterna har förflyttats neråt i systemen. Molander diskuterar professionell autonomi, men missar den lokala managementbyråkrati som utvecklats i kommuner, landsting och högskolor, och som det professionella missnöjet riktas mot. Här blir bristerna i att inte hantera den politiska logik som lett fram till delegeringen men inte förmår hantera dess konsekvenser (mer än genom att tillsätta en ”nationell samordnare” eller en ”delegation”) tydligare än i fallet med marknadsmisslyckanden. Molanders rapport är därför ingen särskilt bra guide när det gäller att ta itu med de styrningsproblem som Sverige brottas med idag. Det räcker inte med att lappa på de befintliga, bristfälliga systemen av resultatstyrning, granskning och analys, en mer omfattande styrningsreform skulle behövas och den måste nog börja i Regeringskansliet självt.