Rider2

På tal om Trump, Brexit och de professionella

(Denna text är saxad ur en artikel som kan läsas i dess helhet här: http://tidskriftenrespons.se/article/att-se-allt-sanningssagande-som-politiskt-stallningstagande-undergraver-demokratin/ )

Det sägs att vi kan förstå den senaste tidens omvälvande politiska skeenden delvis som en reaktion mot elitism. År 1997 höll filosofiprofessorn Richard Rorty ett föredrag vid Harvard, som efter det amerikanska valet i november har citerats flitigt på internet. Den uppskattning föredraget rönt nu, 20 år senare, tror jag hänger ihop med en gryende insikt om potentialen för den aktuella aversionen mot elitismen. Bland annat ges följande förutsägelse om nyliberalismens påverkningar på demokrati: ”Väljarna på landsorten kommer att dra slutsatsen att systemet har misslyckats, och börja leta efter en kraftkarl att rösta på – någon som är beredd att försäkra dem att de självbelåtna byråkraterna, de listiga juristerna, de alltför högavlönade börsmäklarna, och de postmodernistiska professorerna inte längre kommer att vara de som bestämmer när han väl har valts. [—] Den förbittring som dåligt utbildade amerikaner känner inför att deras uppförande korrigeras av högskoleutbildade kommer att finna en ventil.” Rorty fångade förvisso något av populismens kärna här och det är nog ingen tillfällighet att han riktade varningen till just nyexaminerade Harvardstudenter, de som tillhör dem som skulle kunna göra något för att förhindra härdsmältan.

I eftervalsanalysen finns en tendens till ett krampaktigt upprepande av samma välmenande aningslöshet som resulterade i att 25 procent av USA:s röstberättigade valde bort Hillary Clinton, liksom att över hälften röstade för ett utträde ur EU i folkomröstningen i Storbritannien. Många politiker, publicister och professorer har uttryckt insikten att ”vi” måste lära oss hur ”vi” bättre ska kommunicera med ”dem” som lade sin röst på Trump, utan att framstå som nedlåtande och överlägsna. ”Vi” ska också vara medkännande, ”vi” ska förstå ”deras” ibland berättigade oro och ångest. Att formulera sig så är att bekräfta bilden av en självtillräcklig elit som anser sig veta bäst och inte behöver ta in motargument, men för vilka etiketten kräver ett visst mått av överseende med dem som inte förstår sitt eget bästa. Det är inte Donald Trump eller ens Breitbart, som har delat upp landet mellan ”vi” och ”dem”, de har bara dragit konsekvenserna av en uppdelning som redan visar sig i hur vi talar med och om varandra.

Men man ska inte blanda ihop elitism och meritokrati. Ett meritokratiskt system behöver inte innebära konflikter mellan samhällsklasser eller intressen. Man kan mycket väl ha ett öppet, välfungerande, frihetligt och i materiellt avseende relativt jämlikt samhälle som är meritokratiskt i sin styrning, i sitt utbildningssystem och i det offentliga samtalet. Problemet med den elitistiska hållningen uppenbaras däremot när det upplysta tänkandet kopplas till vissa ideologiska positioner och värderingar, såsom dessa kommer till uttryck i bland annat det som kallas ”politisk korrekthet”. En sådan koppling underminerar nämligen den politiska legitimiteten i idén om meritokrati vars grundpelare utgörs av en helt annan koppling, närmare bestämt kopplingen mellan expertis och opartiskhet. När man utser kommittéer och myndigheter för att kontrollera efterlevnaden av ideologiskt laddade idéer såsom ”normkritik”, ”mångfald”, ”internationalisering”, ”konkurrenskraft”, “innovation” med mera, har man per definition tagit parti för en viss uppsättning värderingar som anses oantastliga, samtidigt som man låter denna uppsättning värderingar utgöra kompetens- och behörighetskrav för olika former av professionell expertis. Den som ifrågasätter värdegrunden är därmed i behov av kunskap, upplysning och information, vilket tillhandahålls av ”experterna”.

Om en verksamhet vars legitimitet vilar på opartiskhet och sakkunnig analys och bedömning sviker i opartiskhet kan dess existensberättigande ligga i farozonen.

De “experterna” som skriver om ”dem” – de som till exempel menar att ”vi” måste utreda hur ”de” tänker, varför ”de” röstar som ”de” gör, vilka konsekvenser man ska dra av ”deras normer” mm – gör sig skyldiga till just denna sammanblandning av sina egna värderingar och preferenser och expertis inom sin yrkesroll. Därmed undergräver de själva tanken om oberoende expertis och de professionella som en neutral kunskapskälla för informerat beslutsfattande.

Sharon Rider