ki3

Reflektion över Macchiarini-rapporten, del 3

3. Universitetet på marknaden

Autonomireformen ledde alltså till en avreglering av universitet och högskolor som genomfördes 1 januari 2011. Sedan dessa har varje universitet makten att självt bestämma om hur man fattar beslut om exempelvis anställning, resursfördelning, remisser, utbildningens innehåll och vilken forskning som ev. ska prioriteras. Två formaliserade styrdokument seglade genast upp som centrala i den sköna nya värld som öppnade sig, nämligen arbetsordningen och anställningsordningen. Det är dessa två dokument som nu innehåller viktiga delar av det som tidigare var stipulerat i högskoleförordningen. Arbetsordningen innehåller regler för vilka beslutsfattande organ och uppdrag som beslutsfattare som ska finnas, om de ska väljas eller utses uppifrån, om organen ska vara beslutande eller rådgivande och om de beslutsfattande positionerna ska vara uppdrag eller tjänster. Anställningsordningen innehåller regler om vilka tjänster som ska finnas och, hur det ska gå till att rekrytera till dem och vad som ska anses meriterande när man rekryterar. Det är värt att lägga märke till att denna förändring i själva verket burits av ett helt nytt språk; för tio år sedan var det knappast någon som talade om ”rekrytering”; i stället talade man om huruvida en tjänst skulle utlysas. Tjänsteförslagsnämnder har blivit rekryteringsgrupper och i många fall – i de fall man slutat att betrakta uppdrag som förtroendeuppdrag och i stället omvandlat dem till tjänster – har också valberedningar blivit rekryteringsgrupper.

Autonomireformen fick omedelbart en effekt som kan jämställas med Monty Pythons maratonlopp för inkontinenta. Alla sprang åt olika håll och vissa försvann långt ut i buskarna. Generellt behöll de gamla universiteten – eller åtminstone vissa av dem – mer av existerande reglering. Bland högkolorna och de nyare universiteten rörde det sig däremot rejält. Ett axplock av nya praktiker och regler vi har sett involverar exempelvis: ”externrekryterade” dekaner, relativt vittomfattande användande av kallelseförfarandet, studierektorer och personalchefer ute på institutionerna som inte har bakgrund inom vetenskapen, avskaffandet av alla beslutsbefogenheter för nämnder och kommittéer, kopplandet av resursfördelning till ”intjäning” i form av anslag (ibland i så grova former så att man mer eller mindre skickat statsanslagen direkt till de som har stora externa anslag), förmåga att ”attrahera anslag” som meriteringsgrund, etc etc.

Detta är bara ett axplock. Men det visar med all önskvärd tydlighet att det som hände har 1. tenderat att flytta beslutsmakt från grupper sammansatta av personer med vetenskaplig examen och plats i kollegiet till individer med svagare grund både vetenskapligt och i kollegiet, samt 2. ökat betoningen på företagsekonomiska principer som säger att man ska anställa och ekonomiskt premiera sådana personer som kan bidra ekonomiskt till verksamheten. Universiteten blev mer som företag genom autonomireformen; men alla universitet förändrades inte lika mycket. Autonomireformen hade i själva verket effekter som liknar de friskolereformen fick; en slags centrifugalkraft satte omedelbart in och ökade skillnaderna inom sektorn.

Denna förändring kan man naturligtvis ha synpunkter på i sig. När differentiering ökar minskar likvärdighet; det är en förändring som inte går att komma ifrån. När likvärdighet minskar blir valet viktigare och ett sådant skeende tenderar att premiera de som har resurser nog att välja klokt. Den centrala frågan här är förstås kopplad till utbildningen. UKÄ har till uppdrag att se till att den högre utbildningen är likvärdig över hela landet. Men erfarenheten från Uppsala säger att studenterna är mycket mer medvetna – kanske på grund av fenomenet rankingar, kanske på grund av att skolvalet ”uppfostrat” dem till goda konsumenter – om betydelsen av att välja ett ”bra” universitet än för tio år sedan. Och universiteten är inte sena att ”vårda sina varumärken”.

Men, autonomireformen skapade ingen riktig marknad. För att en marknad ska uppstå behöver friheten och incitamenten att svara på efterfrågan vara mycket större än de är vid svenska myndigheter. Man behöver tydliga ”beställare” och man behöver en konkurrens som får ekonomiska konsekvenser. Detta för att skapa mer följsamma universitet med större benägenhet att forska och undervisa i enlighet med beställarens krav.

Det vill säga, om man ska vara krass, mindre i botanik, historia och kritiskt tänkande och mer i biokemi och de tekniska kompetenser som en tänkt arbetsmarknad efterfrågar.

Detta skulle regeringen Reinfeldt åstadkomma med ytterligare en reform: införandet av en särskild ny typ av juridisk person: högskolestiftelsen. Förslaget om högskolestiftelser (Ds 2013:49) kom 2013 och måste sättas i samband med autonomireformen. Det är fråga om två olika led i en genomtänkt reformrörelse med syftet att skapa en marknad för högre utbildning och forskning. Förslaget innebar att de universitet som ville kunde få upphöra att vara myndigheter och i stället bli en ny typ av stiftelser, som inte lydde under offentligrättslig reglering på samma sätt som myndigheter. Regeringen öppnade i sitt förslag generöst för att vissa universitet fortsatte att vara myndigheter medan andra blev högskolestiftelser. Ännu starkare centrifugalkrafter. Men definitivt en tydligare marknad också. Tobias Krantz, forsknings- och högskoleminister då det begav sig, sade vid en debatt i Uppsala 2012 till mig personligen att han hoppades att Harvard och Stanford snart skulle komma till Sverige och konkurrera med Uppsala universitet. Högskolestiftelseförslaget hade, om det hade blivit verklighet, öppnat för både inhemska och utländska privata aktörer på den nya kunskapsmarknaden.

Förslaget blev dock aldrig verklighet. Ett nästan enigt högskolesverige sa i sina remissvar nej. Juridiskt sett var det illa berett och konstruerat. Det var också påtagligt för många att den mer företagsliknande organisationsformen hade nackdelar. Exempelvis skulle en högskolestiftelse kunna gå i konkurs om den inte bar sig ekonomiskt. (Som professor i ekonomisk historia kan jag lägga till att ekonomiska aktörer sällan gillar eller strävar efter konkurrens. Konkurrens är dyrt, svårt och farligt och kan man hitta ett sätt att slippa konkurrera så gör man det.) Men den springande punkten var nog ändå att de nya stiftelserna inte skulle tillföras något stiftelsekapital. I stället skulle de gamla universitet som hade stora egna fonder bli av med dessa. Strippade på sina resurser skulle universitet som Uppsala och Lund anpassa sig till den syntetiska efterfrågan som kunde konstrueras fram inom det politiska systemet, d v s i slutändan till vad Finansdepartementet anser att vi ska ha högre utbildning och forskning till. Den högskolerektor som nappade på ett sådant förslag fanns inte – eller de var i alla fall ganska få.

Och därmed var hotet om en kunskapsmarknad avvärjt? Eller – var det verkligen det?