ki2

Reflektion över Macchiarini-rapporten, del 2

2. Universitetet som företag

En av Macchiarini-rapportens centrala kritikpunkter rör efterlevnaden av lagar som gäller offentlig förvaltning i Sverige. Det gäller tryckfrihetsförordningen, offentlighets- och sekretesslagen, förvaltningslagen samt arkivlagen och arkivförordningen. Bristerna innebär bland annat att vissa förlopp dokumenterats illa eller inte alls, att information om hur saker och ting har gått till inte alltid är tillgänglig för att handlingar inte diarieförts och/eller arkiverats samt att den offentligrättsliga grundprincipen att beslut måste motiveras åsidosatts.En av konsekvenserna av att formalia inte följts är naturligtvis att det har varit svårt att ta reda på exakt vad som hänt. En annan är brist på konsekvens i besluten. En tredje är, så vitt jag förstår, att information om förutsättningarna för rekryteringen av Macchiarini haft svårt att ta sig fram ens inom Karolinska Institutet. Besluten har potentiellt påverkats eftersom beslutsunderlagen inte alltid kommit fram eller funnits till hands.

När det gäller frågan om hur det kommer sig att det har varit på det här viset är det svårare att svara. Rapporten ger en generell förklaring: den kultur som råder på KI prioriterar inte regler och lagar. Vad det här faktiskt betyder är en intressant fråga. Visst kan man tänka sig att specialiseringen och identiteten som elitinstitution gör att regelefterlevnad verkar onödig. Man kan också tänka sig att en mycket tydlig hierarki med mycket makt samlad i toppen gör att det är viktigare vad centrala befattningshavare tänker och tycker än vilka reglerna är. Men detta blir fortfarande en aning spekulativt. En reell aspekt tycks däremot vara fokus på effektivitet. Saker och ting ska helst gå fort och om det går fortare om man hoppar över att beakta en regel tenderar man på KI att göra det.

Effektivitet i beslutsprocesserna vid svenska universitet har emellertid varit en central aspekt av den företagisering av sektorn som ägt rum sedan autonomireformen. Det har i allmänhet ansetts att kollegialt beslutfattande (exempelvis i fakultetsnämnder) har varit ineffektivt. Inte minst den senaste stora utredningen på området, angående ledningsfunktioner i högskolan (SOU 2015:92), gör detta påstående. Det går fortare att komma till beslut och blir mindre diskussion om man helt enkelt hoppar över de beslutande församlingarna och låter enskilda befattningshavare i linjen fatta besluten. Ganska stora och svåra frågor som nedläggningar av ämnen och institutioner och resursomfördelning kan då fattas lättare och fortare. Det har också ansetts att ansvaret blir tydligare och ansvarsutkrävandet lättare på det sättet. Jag är osäker på om detta i realiteten är riktigt – det beror mycket på vad man faktiskt menar med ansvar — men det är sant att det blir ett stort beroende av enskilda befattningshavares kompetens och Macchiarini-fallet visar med all önskvärd tydlighet att om det i efterhand visar sig att det var si och så med den kan de avgå eller bli avskedade.

Borta är den generella insikten att det är viktigare att beslut blir rätt än att de går fort. En annan lågt prioriterad fråga i den nya effektivitetshetsen har varit vilka de långtgående konsekvenserna av ett beslut varit och vad som ev. händer om man skulle ha gjort fel och måste ändra sig. Det är lätt att lägga ner exempelvis ett ”litet” språk, (och här kan ryska och hindi vara ”små” språk); det är svårare och tar mångdubbelt längre tid att bygga upp verksamheten igen.

Poängen jag vill göra här är att Macchiarini-affären sannolikt bara är ett extremt exempel på konsekvenserna av en beslutskultur som sannolikt är ganska utbredd vid svenska universitet och högskolor i dag. Det är ingen slump och inget avvikande när en kritiserad Harriet Wallberg (Aktuellt, 8/9) upprepar ett flertal gånger att man följt rutinerna. Rutiner, uppföljningar, utvärderingar och manualer för best practice ersätter lagar, förordningar och protokollförda beslut, men är inte samma sak och kommer ur en kontext med helt andra förtecken, nämligen från den kunskapsmassa som genererats inom ramen för företagsekonomi som kunskapsområde. Rutiner betyder varken mer eller mindre än ”hur vi brukar göra fäst på papper i något slags processuell ordning” och rutiner är inte normerande, de är beskrivande.

Det är helt enkelt dags att påminna sig att svenska universitet fortfarande är myndigheter och att detta, trots den uppluckring mellan privat och offentligt som ägt rum de senaste decennierna och som i vissa stycken påverkat offentlig sektor, är något annat än företag. Det innebär exempelvis att det är viktigare med rättssäkerhet och regelefterlevnad än att konkurrera framgångsrikt med andra framstående universitet och att det övergripande målet med verksamheten inte handlar om universitets ekonomiska framgång (vinst) utan om vetenskaplig utveckling och samhällsutveckling.