ki

Reflektion över Macchiarini-rapporten

1. Fakulteten och det vetenskapliga omdömet

Fram till 2011 var fakulteternas rätt att besluta över frågor som rörde forskning och undervisning oinskränkt. Den var stadfäst i högskoleförordningen. Fakulteterna styrdes av fakultetsnämnder som valdes av kollegiet. Dekanus var fakultetsnämndens ordförande.

Fakulteterna var ansvariga för att anställa lärare: professorer och lektorer. Det skulle ske genom sakkunniggranskning. I den gamla högskoleförordningen, SFS 1993: 100, anställningsordningen, § 20, heter det: ”Fakultetsnämnden/…/skall bereda ärenden och avge förslag vid anställning av professorer, lektorer och forskarassistenter”.

Denna ordning ändrades 2011 genom den s.k. autonomireformen. Reformen innebar de facto avreglering och innebar att varje lärosäte i praktiken självt fick besluta om sina styrelseformer. Visserligen finns i högskolelagen, 2 kap. 6 §, bestämmelser om att beslut som kräver ”en bedömning av 1. Uppläggning, genomförande eller kvalitet i utbildningen, eller 2 organisation av eller kvalitet i forskningen” ska fattas av personer med vetenskaplig kompetens. Men det finns inget krav på att professorer ska anställas genom beredning i en grupp av vetenskapligt välmeriterade personer förtroendevalda av sina kollegor. Det finns heller inget absolut krav på sakkunniggranskning längre. Professorer kan kallas, om de anses tillräckligt excellenta. I själva verket har autonomireformen på ett påtagligt sätt orsakat att frågor som rör anställning börjat röra sig från kollegiet och till chefer i ”linjen”.

Macchiarini blev aldrig någonsin professor på KI; bara gästprofessor under den inte obetydliga tiden av fem år, 2010-2015. Detta trots att rektor Harriet Wallberg tyckte att han var så värdefull för KI. För det är ett av de bestående intrycken av att läsa Macchiarini-rapporten: hur tydligt rektor driver frågan om Macchiarinis anställning. De här citaten är hämtade direkt från rapporten och från e-postmeddelanden skickade av rektor:

”Paolo vill uppenbarligen få en professur här på KI vilket är jätteroligt.” (15 november 2011, s. 98)

”Vi är ju oerhört angelägna om att behålla honom på KI. I och med att vi nu också kan ”kalla” en professor till oss, så har vi ju stor flexibilitet och vi kan arbeta snabbt.” (29 juni 2012, s. 99)

Dessa två citat härrur ur mail skrivna till prefekten Felländer-Tsai, vid institutionen Clintec där Macchiarini anställdes. Till Macchiarini skrev Wallberg, när hon redan slutat som rektor:

/Hamsten/”has to push your professorship forward. Since this a strategic position the new “rector” has to be involved” (19 mars 2013, s. 104).

Ingen som läser rapporten kan inbilla sig att frågor om vetenskaplig kvalitet hos blivande anställda är en fråga där fakulteten och kollegiet gör bedömningen och fattar besluten. I stället är det rektor som driver rekryteringen. Ingen som läser rapporten kan heller inbilla sig att vetenskaplig kvalitet, i meningen kvaliteten i det som publiceras eller den undervisning man gjort, är det viktiga vid anställning. I stället är det ”lyskraft” och förmåga att dra in pengar. I Macchiarini-fallet verkar läsning över huvud taget sällan förekomma utom då någon misstänks för vetenskaplig oredlighet. Finns ingen sådan misstanke nöjer man sig med att konstatera att det finns många publikationer i fina tidskrifter.

Den minister som avskaffade de obligatoriska, underifrån valda och vetenskapligt ansvariga fakultetsnämnderna bär namnet Tobias Krantz (fp) och var 2009-2010 högskole- och forskningsminister. Hans föregångare hette Lars Leijonborg och är samme man som fram till nu varit styrelseordförande i KIs styrelse. De hade för övrigt samme statssekreterare: Peter Honeth.

Det hette autonomi: ”frihet”. Det gav oss högskolerektorer som beter sig som vd:ar och kan arbeta med stor ”flexibilitet” eftersom kollegiet och högskoleförordningen inte längre står i vägen.

Och så gav det oss Macchiarini-affären.

Ylva Hasselberg, ordförande för Professionsförbundet