kif

Reflektion kring Macchiarini-fallet

På Karolinska institutet finns inte särskilt många beslutsfattande kollegiala organ, linjestyrningen är stark – vilket i korthet innebär en hierarkisk organisering (toppstyrning) där stor beslutsmakt över även vetenskapliga frågor ytterst läggs i överordnad chefs händer – rektor får i en sådan organisation ett slags VD-funktion. Ironiskt nog är det denna typ av ensidig toppstyrning (management) av universitet och högskolor som pekas ut som vägen framåt i en nyligen avslutad statlig utredning, den så kallade Ledningsutredningen (SOU 2015:92) – ett faktum som jag strax återkommer till. Låt mig bara konstatera att denna av politiker och styrningsbyråkrater förespråkade organisering (toppstyrning) visar sig vara ödesdiger i Macchiarini-fallet, men även för vetenskapligt kunskapssökande i övrigt vill jag hävda. De kolleger på KI/KS som på goda grunder blåst i visselpipan redan i augusti 2014 och anmält Macchiarini för forskningsfusk var i brist på sedvanliga kollegiala beslutsfunktioner beroende av adekvat reaktion av högsta ledningen för att få genomslag, men KIs ledning valde att inte lyssna. Prestige och stora forskningsanslag stod på spel (se Arvid Carlsson m.fl. på DN debatt). Likaså när KIs ledning slutligen tillsatte en extern granskare, professor emeritus Bengt Gerdin, för kollegial bedömning av anklagelser om forskningsfusk valde man att inte lyssna på dennes slutsats om att Macchiarini uppenbart hade gjort sig skyldig till vetenskaplig oredlighet. Eftersom linjeorganiseringen av KI lagt all beslutsmakt i händerna på ledningen kunde ledningen bortse från de allvarliga propåer som man fått av dessa kolleger. På ett ovanligt smärtsamt sätt åskådliggör skandalen med stjärnkirurgen Macchiarini vad som står på spel när universitet organiseras enligt företagsmodell: Det blir inte de vetenskapliga värderingarna som står i förgrunden – utan här har en ”marknads”-logik fått råda. Stor prestige och mycket pengar har legat i rekryteringen av denna stjärna. En internationell stjärnrekrytering som dessutom inte tycks ha genomgått den minutiösa sakkunniggranskning som vilken annan forskare och lärare får underkasta sig för anställning vid ett svenskt universitet. Sammanfattningsvis, den kollegiala granskningen som är ett organisatoriskt uttryck för den akademiska friheten är i KI-fallet helt bortopererad – och vi ser hur oerhört illa det kan gå. Ansvaret för hur KI organiserar sin verksamhet ligger enligt Högskoleförordningen på dess styrelse (HF 2:2), vilket innebär att styrelsen svårligen kan avsvära sig allt ansvar för det som nu rullar upp inför offentligheten.

Men låt oss inte förledas att tro att detta bara rör KI, dessvärre avtäcker Macchiarini-fallet ett från politiskt håll frammanat systemfel vad gäller styrningen av universitet och högskolor. Detta har påtalats många gånger genom åren av såväl forskare, samhällsdebattörer och fackliga organisationer. Som exempel kan anges att den tidigare borgerliga regeringen tillsatte en statlig utredning som nyligen lagt fram förslag om universitetens ledning, och utredaren förespråkar just den typ av organisering som KI har (se tidigare reflektion av Henrik Björck). Utredningen föreslår alltså långtgående förändringar just vad gäller balansen mellan kollegiala organ och linjeorganisation inom lärosätena, och uteslutande till linjeorganisationens fördel. Som allmän utgångspunkt anger utredningen att: ”Utredningen har inte haft någon a priori uppfattning om vad som bör förändras utan har istället valt att kartlägga hur ledningsfunktionerna ser ut i dag för att därefter identifiera styrkor, svagheter och förslag till förändringar” (s. 86). Den värdeneutrala ambitionen till trots vittnar uppläggningen av utredningen och den implicita måttstock som används emellertid om annat. Det kollegiala styret granskas ingående och tillskrivs egenskaper på en för läsaren svaga grunder.  Linjeorganisationen skärskådas inte tillnärmelsevis på samma sätt. I betänkandet tillägnas det kollegiala styret – dess förtjänster och brister – omfattande diskussion, medan motsvarande resonemang av linjeorganisationens för- och nackdelar inte görs. Det kollegiala styrets ideal och (som det beskrivs bristande) praktik ställs mot en tydligt idealiserad bild av linjeorganisationen – ett slags nirvana-ansats. Detta normativa ställningstagande präglar hela betänkandet. I professionsförbundets remissvar över Ledningsutredningen konstateras också att det omfattande utredningsarbetet till trots presenterar utredningen ytterst få och svaga belägg för denna negativa beskrivning av det kollegiala styret. Typiska belägg utgörs av utsagor som baseras på enskilda, eller ett oklart antal, intervjusvar, exempelvis: ”Utredningen har fått ett flertal beskrivningar av hur starka kollegiala strukturer snarast verkar konserverande” (s. 182), och ”Den stora majoriteten av alla de personer som utredningen intervjuat anser att de kollegiala organen har problem med beslutsförmågan i många viktiga frågor” (s. 189). Det är vidare en överväldigande majoritet personer i universitetsledande positioner som har intervjuats, en bias som allvarligt undergräver slutsatsernas tillförlitlighet.

Linjestyrningsmodellens förespråkare brukar lyfta fram att linjeorganisationen skulle vara bättre på att fatta ”strategiska” och snabba beslut än kollegiala organ. Återigen, det är en allmän utsaga vars empiriska grund egentligen inte är undersökt, och det är också oklart exakt vad som innefattas i begreppet ”strategiska” beslut. Men om vi av generositetsskäl ändå tar påståendet på allvar skulle man här kunna peka på att KIs rekrytering av en forskare med stjärnstatus uppenbart hade mått bra av den sedvanliga sakkunniggranskning som kollegialt sammansatta rekryterings-/anställningsnämnder står för. Snabba och exekutiva beslut är per definition inte det bästa för vetenskapen – särskilt inte när det rör sig om kvalitetskontroll.

Fördelen med linjestyrning, brukar förespråkarna vidare hävda, är att det är lättare att utkräva ansvar av en ledningsperson jämfört med ett kollegialt organ. För att citera Ledningsutredningen: ”Linjestyrningen är å andra sidan inte lika behäftad med de svagheter som ovan beskrivits för kollegialiteten, även om enskilda chefer naturligtvis också kan förfalla till att gynna kollegor eller särskilda intressen, eller drabbas av beslutsvånda inför svåra och obekväma beslut. En viktig skillnad är att ansvar kan utkrävas på ett helt annat sätt av linjeorganisationens chefer än av kollegiala organ.” (SOU 2015:92, s. 146, min kursiv). Inte heller för denna slutsats ges någon empirisk grund – det är helt enkelt inte undersökt. I KIs fall återstår det att se hur benägna linjechefer och styrelsen är att ta sitt ansvar. Så här långt har KIs rektor avgått när trycket utifrån blev för stort. Den av Ledningsutredningen påstådda fördel med linjeorganisationens tydligare ansvar har trots detta lyst med sin frånvaro i KI-fallet om man betänker att visselblåsarna redan i augusti 2014 – för ett och halvt år sedan – försökte dra i nödbromsen, och att Macchiarini sedan april 2015 faktiskt är föremål för en brottsutredning (om grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada). Inget i detta vittnar om ett snabbt och tydligt ansvarstagande från högsta ledningen på KI. Sammanfattningsvis, tvärtemot vad Ledningsutredningen kommer fram till så är det inte mer linjestyrning som svenska universitet och högskolor behöver om vi på allvar eftersöker hög kvalitet i forskning och undervisning. Detta är den dyrköpta slutsatsen av denna oerhört tragiska affär.

Shirin Ahlbäck Öberg

Rekommenderad läsning

Ahlbäck Öberg, Shirin & Sundberg, Elin (2016), ”Avkollegialiseringen av den svenska högskolan” i Ahlbäck Öberg, Shirin, Bennich-Björkman, Li, Hermansson, Jörgen, Jarstad, Anna, Karlsson, Christer & Widmalm, Sten (red.), Det hotade universitetet, Stockholm: Dialogos.

Rider, Sharon, Sundberg, Elin & Ahlbäck Öberg, Shirin (2014). ”Kollegialitet i koncentrat: Rapport från Arbetsgruppen för utveckling av kollegiala styrformer”, Vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap, 2014-05-20. Uppsala: Uppsala universitet.