Tankeställare

Av Anders Björnsson

En av de första åtgärder som den nytillträdda regeringen Reinfeldt vidtog 2006 var att lägga ned en offentlig forskningsorganisation, Arbetslivsinstitutet. Det officiella motivet var att statliga myndigheter inte ska bedriva forskning. Följden blev att en verksamhet som byggts upp under många år och vunnit internationellt erkännande förkastades utan närmare spisning; fungerande forskningsmiljöer sprängdes, en stor samling vetenskaplig litteratur gick till korparna. Saken ansågs inte ens värd att utreda. Beslut var fattat, Littorin skulle verkställa.

Jag deltog själv som outsider i debatten som inte blev särskilt omfattande eller utdragen, eftersom allt gick mycket snabbt tillväga. Avvecklingen underlättades onekligen av att den föregående regeringen haft det dåliga omdömet att vid flera tillfällen utse personer utanför forskarsamhället som ledare för verksamheten. I något fall var det fråga om en ren kompisutnämning. Men detta kan betraktas som ett svepskäl – man kunde ha skapat en ny ledning givetvis. Den nya regeringen ville statuera ett exempel. Den motsatte sig att allmänna medel skulle gå till systemkritisk forskning, över vilken den inte kunde få någon kontroll.

Den akademiska reaktionen mot detta ingrepp i forskningsfriheten var svag – möjligen inte förvånansvärt svag. Kanske väntade sig förhoppningsfulla inom sektorn att resurser skulle omdirigeras för att komma högskolan mera direkt till godo? Men så fungerar inte en politiserad statsförvaltning. Den lägger pengar där den tror att de ger mest avkastning utifrån uppställda mål. Arbetslivsforskning ansågs inte vara en sådan investering. ALI fortsatte inte i nya former; den samlade kompetensen försvann.

De framställda argumenten för avveckling och nedläggning kändes inte helt bergfasta. ALI var såsom statlig myndighet inte ensamt om att bedriva forskning. Många ämbetsverk har haft och har starkt forskningsfokus; vissa är rent eller i huvudsak forskande. Livsmedelsverket, Försvarets forskningsinstitut (tidigare FOA), Brottsförebyggande rådet, Kärnsäkerhetsmyndigheten, Statens geologiska undersökning, Naturvårdsverket är alla forskande verk – uttryck, månne, för statlig misstro mot den ordinarie akademiska verksamheten? De flesta universitet och högskolor i landet är förvisso statliga myndigheter; rektor en myndighetschef med gd-liknande befogenheter, högskolestyrelsernas externrekryterade majoriteter utses av regeringen. Efter Arbetslivscentrums försvinnande har veterligen inga andra statliga forskningsorganisationer upphört att existera helt och hållet. Vissa forskningstunga verk (exempelvis så kallade inspektioner) har tillkommit. Byggforskningsinstitutet inordnades till slut i Uppsala universitet och undgick därmed upplösning som hade varit byggindustrins krav.

Är samhällsforskningen generellt strykrädd? Jag tror inte det. Eventuellt handlar det om en otydlig självbild. Att expertrollen har tagit över och generalistrollen har hamnat på undantag. Man står till förfogande för den ena eller andra uppgiften, och när uppgiften upphör att finnas till blir också expertisen överflödig och börjar trampa vatten. Men i själva verket är det så att det är expertkunskaper som de politiska och kommersiella klasserna i vårt samhälle lever på och inte kan klara sig utan. Det är så i tilltagande utsträckning. Spetskompetens föder och göder stora materiella satsningar; samhällets intellektuella och innovativa höjd bestämmer i långa stycken inte bara effektiviteten i ekonomin utan också hurdan livskvaliteten för människorna blir. Generalistfaktorns betydelse för framåtskridande har för övrigt starkt framhävts av en nationalekonom som Edmund Phelps, 2006 års mottagare av priset till Alfred Nobels minne (”What Is Wrong with the West’s Economies?”. The New York Review of Books, vol. LXII:13, Summer Issue 2015).

Den professionelle kan därför inte vara enbart specialist och ett verktyg för allmänintressena. Han eller hon befinner sig i ett argumentativt konfliktfält där rationalism och saklighet måste hävdas mot andra – eventuellt konkurrerande – intressen. Generalistiska synsätt borde få genomsyra all samhällsorganisatorisk verksamhet. Och de ska vara så starka att de kan stå politiska modeströmmar emot. För snart nog kommer nya.

ALI:s öde är i det perspektivet en tankeställare.

Anmärkning. – Anders Björnsson ingick i författarkollektivet bakom skriften Universitetsreform! Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen (2014). Han har två gånger varit gästprofessor vid Förvaltningshögskolan och är hedersdoktor, humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet.

Twitter0Facebook0Email