New Public Management och begreppskampen

För fem år sedan visste mycket få vad som avsågs när man talade om new public management. Det var ett vetenskapligt begrepp, använt av få och inom en specialiserad kontext. Det användes för att analysera de reformer som genomförts inom offentlig sektor efter 1990. I mycket handlade reformerna om att det blivit otympligt att styra offentlig sektor med regler, men det handlade också om krav på bättre kostnadskontroll och hushållning med offentliga resurser. Reformerna var ett barn både av den långa och djupa 70-talskrisen och av det slutliga övergivandet av keynesianskt inspirerade modeller för ekonomisk politik. Många av de som var drivande bakom förändringen var ekonomer och argumenten bakom var i hög grad ekonomiska; de handlade om ökad effektivitet.

Min upplevelse av åren kring millennieskiftet är att det var svårt att få gehör för någon kritik som inte hade dessa ekonomiska utgångspunkter. Att prata om att kommunalråd betedde sig som företagsledare och att detta var odemokratiskt väckte inget större gensvar. Att däremot prata om kommunalråd som klippte kvitton gav omedelbart effekt. Den offentliga diskussionen gällde väldigt ofta klippta kvitton och för höga ersättningar både i det offentliga och i det privata, men sällan frågor om makt och demokrati. Samhället speglar sig i det offentliga samtalet; det viktigaste var uppenbarligen att redovisningen är korrekt och bokföringen oklanderlig. Om man som politiker hade gjort något vettigt för pengarna och om man hade omsatt pengarna i politik, var mindre viktigt. Vi accepterade en ekonomisering av såväl det offentliga som av samhällsdebatten, och på kuppen förlorade offentlig sektor en del av sin särart. Jag har studenter som tror att myndigheter är en typ av företag, och andra som tror att man ”rekryterar” till ett förtroendeuppdrag genom att ta in ansökningar. Detta säger något om den begreppsglidning som har skett.

I dag kan man tala om andra saker. För ett par år sedan gick det plötsligt att få gehör för invändningar mot new public management. Det gick att få gehör för uppfattningen att en del av det som hänt inom offentlig sektor har haft skadliga effekter; att konkurrensutsättning i skolan ledde till betygsinflation och att medborgarservicen inte fungerade så bra om varje vårdcentral sysslade med att maximera sina inkomster och varje trafikpolispatrull sitt antal kontroller. Vi som tänkt och tyckt något om dessa problem ganska länge blev lättade. Plötsligt fanns ett intresse för kvalitet och professionalism i offentlig sektor, inte minst i media.

Nu vidtager emellertid en annan fas i utvecklingen: kampen om problemformuleringsprivilegiet. Vad var det som gick fel? Vems fel var det? Och inte helt oväntat inträder nu ekonomerna på scenen igen. Under våren har två välbesökta seminarier om New Public Management ordnats, av SNS (http://www.sns.se/kalendarium/vad-sager-forskningen-om-new-public-management) och av den företagsekonomiska facktidskriften Organisation & Samhälle. Som så ofta ska ”forskningen” nu reda ut saker och ting och ställa allt till rätta. Kanske new public management är ganska bra ändå och kanske finns ingen annan lösning på ”styrningsproblemet”. Men de som kommer till tals i den här diskussionen, de som nu ges eller tar sig rätten att formulera problemet, de har nästan uteslutande bakgrund som ekonomer. Det är människor i vars professionella roll det ingår att tycka att effektivitet är ett värde (inte ett medel), att professionella värderingar däremot är ett problem och att människor i allmänhet styrs av egenintresse. Det är också dessa grupper som faktiskt fått ökad makt och inflytande genom new public management; som befolkar positioner som controllers och som utvärderar och granskar alla andra professioners effektivitet och prestationer. De enda grupper i det svenska samhället som inte tycks omfattas av utgångspunkten att professioner utgör särintressen är de själva.

Jag tycker nu att det är dags att höra några andra röster i den här diskussionen. Låt oss påbörja en historisk analys av omvandlingen av svensk offentlig sektor, och låt oss göra det som nyfikna medborgare, inte som intressenter. Låt oss undersöka vem som gjorde vad och varför. Jag kan själv bidra med en och annan sten i det bygget, och jag är säker på att många andra också har en del att bidra med, inte minst professionella grupper. Frågan är för viktig för att släppa den och det är vår historia det är fråga om.

Ylva Hasselberg
Uppsala universitet, ordförande Professionsförbundet

Twitter0Facebook0Email