”Rekollegialisering” i Malmö?

Magnus_liten
Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola och styrelseledamot i Pf.

Den så kallade autonomireformen har lett till en försvagning av det kollegiala inflytandet vid många svenska lärosäten. Beslut som tidigare togs av valda företrädare för det akademiska kollegiet har ofta flyttats till chefer i linjeorganisationen. Ett av de lärosäten som gått längst i denna riktning är Malmö högskola, där nästan all beslutsmakt i dagsläget ligger i linjeorganisationen.

Nu verkar detta emellertid vara på väg att ändras. I höstas gav nämligen högskolestyrelsen i Malmö rektor Stefan Bengtsson i uppdrag att stärka det kollegiala inflytandet på samtliga nivåer i organisationen. Sedan några månader arbetar därför en projektgrupp med att ta fram ett förslag på hur detta skulle kunna genomföras.

Ännu är det naturligtvis för tidigt att säga någonting om resultatet av denna process. Dock finns det flera anledningar att vara hoppfull:

1) Att åtminstone en högskola går mot strömmen genom att stärka det kollegiala inflytandet innebär något av ett trendbrott i högskolesverige. Förhoppningsvis kan fler lärosäten komma att gå i samma riktning.

2) I styrelsens beslut framgår att syftet med att stärka kollegialiteten är att stärka kvaliteten i forskning och undervisning. Just kvalitetsargumentet bör vara centralt i diskussioner om linje kontra kvalitet. Det är de akademiska kollegierna som har kompetensen att bedöma och verka för kvalitet i utbildning och forskning – därför ska de ha beslutsmakten på dessa områden.

3) Styrelsebeslutet säger också att den starka linjeorganisationen vid Malmö högskola nu ska kompletteras med ett starkt kollegialt inflytande. Detta är insiktsfullt. Allt för ofta ställs kollegialitet och linjestyrning mot varandra. En fungerande högskola behöver dock både linjestyrning och kollegialitet. Vad diskussionen borde handla om är vilka frågor som kollegierna respektive linjen är bäst skickade att hantera. Förhoppningsvis kan utvecklingen vid Malmö högskola bidra till att belysa just denna fråga.

4) Att det är just en Malmö högskola som nu satsar på att utveckla det kollegiala inflytandet är intressant. Här, liksom vid flera andra nyare lärosäten, är den akademiska verksamheten delvis annorlunda organiserad än vid de äldre universiteten. Bland annat är de flesta institutionerna och fakulteterna utpräglat tvärvetenskapliga. Dessutom ser personalstrukturen delvis annorlunda ut i Malmö än i exempelvis Lund eller Uppsala. Ett exempel på detta är att högskolan har överlägset högst andel kvinnliga professorer av landets lärosäten. Kanske kan dessa särdrag innebära att traditionella modeller för kollegialt inflytande inte är automatiskt överförbara till Malmö och andra nya lärosäten, och kanske kan man i Malmö därför komma att utveckla nya modeller som kan inspirera till utveckling även på andra universitet och högskolor.

Magnus Nilsson