Två Lystringsord

Av Anders Björnsson

Kollegialitet är ett lystringsord. Det hade en tid dålig klang. Det stod för tröghet i beslutsfattandet, ”government by committee”; en gammaldags metod för delat och därför otydligt ansvar. För många personer måste sätta sig in i ett ärende innan det kunde avgöras, så uppstod effektivitetsförluster. Kanske fick man också kompetenssvikt, genom att expertisen i en omröstning kunde hamna i minoritet. Så kunde invändningarna låta mot kollegialitet som besluts- och ansvarsmodell.

Jag är ingen pressforskare, men jag har då och då stuckit huvudet i tidningshistorien. Nyss hade jag anledning att betrakta det tyska medielandskapet under Weimartidningen. Det var myllrande rikt. I slutet av 1920-talet utgavs närmare 130 dags- och veckotidningar enbart i Berlin. Frankfurter Zeitung var en ledande dagstidning med riksspridning – republikansk, vänsterliberal. Där medverkade under några år den österrikiske författaren Joseph Roth som jag har skrivit en del om. Den tidningen hade ingen chefredaktör. Redaktionen var inte större än att alla redaktionsherrarna – till vilka hörde prominenta intellektuella som Siegfried Kracauer, Bernhard von Brentano, Benno Reifenberg – dagligen tog sina gemensamma beslut.

Det var inte fråga om något demokratiskt arbetssätt. Redaktörerna var en utvald skara; de flesta som medverkade i tidningen tillhörde den ej. Men där fanns ingen ledarprincip, den som kvalificerade sig att ingå i tidningens redaktion hade ett givet försteg men kunde också utöva ett betydande inflytande där. Om han misslyckades kunde han alltid utträda. Det var intressant för mig som före detta tidningsman att se hur kollegiala arbetsmetoder kunde tillämpas i icke-byråkratiska miljöer och utanför rena professionsyrken, i det här fallet ett fritt utövande som journalistiken.

Det slog mig samtidigt att när vi gjorde Dagens Forskning arbetade vi ungefär enligt det konceptet. Jag befann mig ibland i minoritet och fann mig i det. Det var mycket otrendigt. Dagens huvudtrend inom denna bransch, inte längre expansiv som på tjugotalet, är att samla allt ledarskap – det redaktionella och det kommersiella – i en och samma enrådiga hand. Det har uppstått en ”publisherkultur” som i allt väsentligt är en managementkultur. Den har mycket litet med auktoritet i sakfrågor att göra. Det torde råda en ganska stor enighet bland seriösa bedömare om att detta har gått ut över kvalitetssäkringen. Kollegan har blivit en medarbetare. Den redaktionella autonomin är upphävd, utplånad.

Ja, autonomi är ett annat lystringsord. Autonomin är, som jag ser det, ett villkor för att kollegialitet ska kunna fungera. Inom universitetsvärlden har ordet åtminstone temporärt fått en pejorativ innebörd genom att den så kallade autonomiutredningen valde att, i enlighet med sina direktiv, förankra oberoendet eller autonomin i institutionen, myndighetsutövaren, och inte i personen, yrkesutövaren. Det kunde vara dags, innan det är för sent, att erövra autonomibegreppet åter för den akademiska professionen – i syfte att reducera inflytandet från externa intressen (ideella, institutionella, industriella) som i stor utsträckning har satt de kollegiala styrningsmekanismerna ur spel.

Professionell autonomi – ingen utomstående ska kunna säga till dig hur du ska utföra ditt arbete, professionen definierar, befordrar och premierar sig själv – behövs om man vill ha högre lärosäten som inte främst är självständiga utan självförvaltande. Om autonomin urgröps försvinner ett argument för självförvaltning, nämligen just kvalitetssäkringen. Andra aspekter och egenskaper än de som är unika för professionen och verksamhetsområde kommer att ta överhanden. Det är tänkvärt att autonomi har varit en viktig strategisk faktor – en kampparoll – för yrken som har velat uppnå professionsstatus, till exempel arbetsterapeuter som jag själv studerat. Det borde det vara också för dem som vill behålla sin status.

Twitter0Facebook0Email