Gästkrönika: Professionerna i ytterligheternas land

Sverige är ytterligheternas land. Vi brukar inte ofta tänka så på oss själva men sett över tid är det ofta så att vi svenskar går från en ytterlighet till en annan. På 1930-talet gick Sverige från en av världens mest strejkbenägna arbetsmarknader till en av de minst strejkbenägna. Under de senaste decennierna har vi gått från hård statlig centralstyrning till i princip ingen styrning alls. Ett av de mest påfallande exemplen på svenska ytterligheter är den svenska skolpolitiken. Från att Sverige under 1950- och 1960-talen byggde ett av världens bästa skolsystem håller vi nu raskt på att erövra platsen som ett av i alla fall Europas sämsta. Vad beror detta på?

Om vi ser på dagens skolreformer är de ofta förvirrade, orsakade av någon tillfällig händelse eller opinionsstorm. De saknar långsiktighet, de är inte väl planerade och inte heller genomtänkta. Lärarlegitimationsreformen blev en chock för Skolverket som inte klarade av att hantera genomförandet. Hundratusentals lärare skulle ha legitimation på kort tid och det fanns vare sig resurser till eller tydliga regler för hur det skulle genomföras. Hade man inte kunnat räkna ut det i förväg? Förstelärarreformen infördes för att skapa karriärvägar i skolan och belöna duktiga lärare men staten överlåter åt kommunerna att själva avgöra hur reformen ska genomföras och det innebär förstås att gemensamma riktlinjer saknas och att förvirringen är stor bland kommuner och på enskilda skolor. Nu tycks de eftertraktade tjänsterna tillsättas godtyckligt och om den bilden är riktig kan detta få katastrofala effekter för lärarprofessionen. Varför handlar dagens skolpolitiker först och tänker sedan?

Kontrasten till välfärdsstatens enhetsskola är enorm. Den stora grundskolereformen genomfördes 1962. Reformen hade förberetts ända sedan 1940. Då tillsatte ecklesiastikminiter Gösta Bagge en expertutredning som kartlade reformbehoven inom grund- och gymnasieskolan under sju års tid. Vid regeringsskiftet 1946 tog den socialdemokratiska regeringen över och tillsatte en parlamentarisk utredning som förankrade 1950 års beslut i alla politiska läger. Utredningarna ledde inte till något omedelbart genomförande utan till en 10-årig experimentverksamhet. När grundskolan väl infördes 1962 hade den ett massivt stöd från lärare, forskare och politiker.

De två utredningarna från 1940 och 1946 bestod av idel professionella med gedigen skolbakgrund. Av de 15 ledamöterna i 1940 års skolutredning var inte mindre än 10 rektorer, folkskollärare, läroverkslärare, skolinspektörer eller undervisningsråd från Skolöverstyrelsen. Tre var forskare, en f.d. ecklesiastikminister och en var kansliråd. Även 1946 års skolkommission representerade en betydande professionell sakkunskap. Visserligen var det en parlamentarisk kommitté bestående av riksdagsmän men av de 13 riksdagsledamöterna hade inte mindre än sju skolbakgrund. Till kommittén hade dessutom knutits ett stort antal experter. Planeringen och införandet av den nio-åriga grundskolan genomfördes alltså i stor utsträckning av politiker och experter med skolbakgrund och förstahandserfarenhet av skolan.

Mot denna bakgrund är det minst sagt egendomligt att betrakta regeringens val av dagens skolexperter. Hur tänker man när man utser hjärnforskaren Martin Ingvar till ny skolexpert? Inte nog med att regeringens experter saknar erfarenhet från den skola de ska reformera och de yrkesgrupper som kommer att påverkas av reformerna. Tror regeringen att det faktum att Ingvar förstår barns biologi gör honom lämpad att planera skolreformer? Eller är det som vanligt? Att regeringen redan bestämt vad man ska göra och att utredningen mest är till för att lägga ut rökridåer för kritiker? Om inte skolreformer utgår från de professionellas yrkesvärderingar kommer de heller inte att bidra positivt till en skola i kris. Hjärnforskningen har inte mycket att bidra med på området men det förstår inte regeringen.

Niklas Stenlås

Twitter0Facebook0Email